Sagt och gjort, kl 22 samma kväll gick nattbussen till Sapa. Natten var rätt orolig. Större delen av natten håller jag mig krampaktigt i min säng för att ej ramla ner på golvet och ber till högre makter att detta inte är natten jag ska dö. Tre timmar före ankomst ankommer vi till Sapa busstation. Men vi blir ej utsläppta förrän kl 06. ÄNTLIGEN MÖJLIGHET TILL SÖMN!!!! Trodde jag....
Tills busschauffören 1. Stänger av air-conditionen (=stekvarmt buss med 30 andandes kroppar) 2. Lägger sig på golvet rakt under min säng och börjar snarka så högt att jag får into huvudet. Jaja, stay positive. Jag är på min livs resa! En smygande stank av äggmök når mina näsborrar i denna stekvarma buss full men främlingar. Fyfan.
Klockan 06.00 blir vi utkastade ur bussen och jag känner doften av landet. Ren luft. ÄNTLIGEN!!!!
Åker en vinglig moppe genom grusvägar i en halvtimme tills jag kommer fram till mitt homestay. Vilken känsla!! Möts av höns, smutsiga barn, hus gjorda av bambu och tystnad. Blir tillvisad en madrass med myggnät i en sal med 15 människor.
Helt underbart, här trivs jag! Tänkte stanna i en natt men blev snabbt 4 nätter inkl en 36 timmars vandring.
Äntligen möten med backpackers från hela världen. Äntligen möten med folk som förstår varför man säger upp sitt liv för att åka till ovissheten på andra sidan jorden.
Hur hanterar man då en 36 timmars vandring med främlingar och en lokal guide som springer runt bland bergen i små badtofflor? På bäst möjliga sätt. Efter att ha glömt solkrämen, bränt sönder min nacke och tappat min sko i geggamoja fortsatt jag att le. Det är detta livet handlar om! Lugn, renhet, natur. Miljön var helt breathtaking och vandringen blev snabbt meditativ.
Kvällen spenderades hemma hos vår härliga guide Mau med hennes barn, make och en miljard tuppar, hundar och katter. Vi åt traditionell vitanemesisk middag med vårrullar, tofu i tomatsås och ris. Sen somnade vi fnittrande och mätta på hennes loft. Dagen efter spatserade vi tillbaka. Över bäckar och stenar. Balanserande på bergskanter och ner för leriga branta backar. Men fram kom vi. Och helt slut var vi. Och sen hade jag sån livsinspiration att jag slängde mig i en hammock och fyllde halva min dagbok med text. Nästa destination? Ingen vet!










Fina, starka, inspirerande Mau. Fett med girlpower!

Hörs snart igen! Puss och kärlek fina ni!